Nytt år, nytt årtionde. Har mest sovit idag. Var vaken i någon timme på förmiddagen, men somnade sedan om och sov tills sambon väckte mig vid kl 14.
Var på middag hos vännerna P och A igår. God mat, alkoholfritt och hemma vid 00.20. Alldeles lagom. Höll tummarna hela kvällen för att Ps värkar inte skulle sätta igång och lyckligtvis klarade hon sig hela årtiondet. Nu räknar vi ner dagarna tills lilla Happy kommer. Visserligen är hon inte beräknad förrän 8:de januari, men man vet ju aldrig. Både det skånska och det peruanska blodet i den lilla krabaten kan vara spontant och oförutsägbart. Allt kan hända.
Har funderat mycket på de senaste årtiondet idag och insett att jag mest bara minns det dåliga. Det pockar på mig som vidriga iskristaller i ansiktet under decenniets kallaste snöstorm. Det har onekligen varit en tuff tid, kantad av sjukdom, negativa spiraler, myndighetsbråk (kan omöjligt beskriva hur mycket jag avskyr försäkringskassan) och allmänt mörker.
Av det positiva står ett fåtal saker ut. Jag har fått resa lite. Florens, Berlin, Quintana Roo i Mexiko och mitt älskade London. Jag träffade min sambo. Jag har fått ett gudbarn och två syskonbarn och alla andra bebisar i min omgivning som har lärt mig ett helt nytt sätt att älska. Jag har fått nya fantastiska vänner.
Ändå har jag låtit det negativ ta över. Gräva sig in precis överallt. Genomsyra varje millimeter av mitt liv och tränga undan ljuset. Jag vill inte leva så i tio år till. Jag fyller 40 år i år. Idag gav det mig seriös ångest för första gången. Fick nästan en panikattack och var tvungen att ligga och djupandas i minst tjugo minuter. Jag fick inte ångest pga åldern i sig utan för att jag inte minns mitt senaste årtiondet med glädje. Trots det som faktiskt var bra. Jag minns det som kämpigt och jag får ångest för att jag inte förvaltade tiden bättre. Det "borde" ju ha varit den bästa tiden i mitt liv. Jag "borde" ha varit gladare. Tänkt mer positivt. Lätt att säga, men svårt att leva efter när man går runt med ett konstant kolmörker i sitt eget huvud.
Jag har gråtit idag pga dessa insikter. Jag sörjer mig själv. Hur kunde allt bli så fel? Mitt liv skulle inte bli på det är viset. Jag skulle inte få MS. Jag skulle inte bli en börda för samhället och för mina nära och kära (det är så det känns). Jag skulle inte bli någon som folk tycker synd om. Jag skulle inte drabbas av depression. Listan kan göra lång av saker jag "inte skulle", men lik förbannat hände det.
Problemet är ju att man inte kan styra över vissa saker i livet. Saker händer, planer går rent ut sagt åt helvete och man kan tappa fotfästet hur lätt som helst. Oavsett vem man är. Man ska inte ta saker för givet. Det är det dummaste man kan göra.
Det kommande årtiondet ska handla om förändring. På riktigt. Inte bara förändring som i att "skaffa gymkort den 1 januari och sen träna flitigt till februari eller kanske mars och sen glömma bort att det existerar". Än är jag inte död, även om min själ gärna vill få mig att tro motsatsen just nu. Jäklar vad jobbigt det kommer bli. Fy fan.
Med detta sagt, gott folk..:
